Klockan 04:30 ringde väckarklockan i söndags, ägg och grötfrukost samt en STOR kopp starkt kaffe, packade iordning det sista, gick igenom checklistan så allt var med, gjorde iordning mig själv och tog en tidig morgonpromenad med Totte (som på allvar nog funderade på om jag trillat och slagit mig i huvudet, vi ogillar tidiga mornar i den här familjen)

Klockan 6 lämnade vi Tibro med fullpackad bil och ett leende på läpparna, svårt att ha annat när man är tillsammans med det här roliga gänget   

Vi var framme i god tid på Lidingö, parkerade bilen och klev ur, SATAN vad det blåste......och KALLT blåste det också......WTH   

Hämtade ut våra nummerlappar och tog en promenad i Expo tältet   

Vi satte oss sedan i gräset vid parkeringen och åt våran lunch.....i tokblåst....vi var tvugna att söka skydd i bilen efteråt för att inte stelna ihop och frysa ihjäl.

Vid halv två tiden började vi dra oss mot startområdet, lämnade in överdragskläderna och ställde oss i våra startled, för första gången typ någonsin hade jag inte fjärilar i magen, ingen prestationsångest, kände mig inte ens motiverad   meeeeeen som sagt, lite för sent att skita i det nu så att säga, det var bara att köra.

Efter en liten stunds uppvärmning, så gick startskottet klockan 14:20 och jag begav mig ut på min andra mil någonsin.

Och det i Lidingö tjejlopp, tuff terräng på Lidingöloppets beryktade sista mil

Trång blev det i första backen med många tjejer och trång bana, men det flöt på hela vägen upp utan stopp och det blev aldrig så trångt att man inte kunde springa förbi om man kände för det.

Höll en jämn fart i början och tänkte mer på att ta det lugnt, väl uppe på toppen av grönsta backen så kommer ett lättare parti med stigar och grusväg, här lät jag mig själv pinna på.

Efter 4 och en halv kilometer kom då det fruktade mötet med Abborrbacken, aka mördarbacken, well hello there....jag försökte springa en liten stund men insåg rätt snabbt att ICKE, då ligger jag i fosterställning och gråter inom kort och skulle jag göra det mitt i backen skulle jag med all förmodan rulla ner igen som den lilla köttbulle jag är, så det var bara att plocka fram det positiva tänkandet och med raska kliv vandra uppför backen.

Väl uppe, 45 meter över havet, och med aningen stummhet i låren funderade jag på om jag verkligen skulle orka springa mer, men hörde Tittis röst i huvudet -KÖÖÖÖR BARAAAA.....så jag körde bara   

Här följer en låååååång nedförsbacke som var underbart lerig, tur att jag övat en del på nedförslöpning för man kan vinna in en hel del tid här, efter nedförsbacken planar det ut och man kunde börja sträcka ut löpstegen igen.

2 km kvar till mål kommer nästa prövning, Karins Backe, *phu*, den här backen försökte jag inte ens springa i då stummheten i låren fortfarande kändes, väl uppe på toppen hade stummheten övergått till LOVELY mjölksyra, men nu var det ju bara 1 km kvar, la i en ny växel och kämpade på, orkade till och med spurta in i mål...eller ja...spurta och spurta....kändes som att jag spurtade iallafall, när jag såg målfilmen ser det ut som jag trillar in i slowmotion i alldels för mycket och för stora kläder, samt så sitter vätskebältet (som faktiskt räckte för mig, behövde inte stanna vid några av depåstoppen) inte längre kvar på mina höfter utan sitter halvvägs uppe på ryggen      ja jösses, men jag bjuder på detta

Kände mig SÅÅÅÅÅ nöjd när jag kom i mål och när jag såg min tid blev jag ÖVERLYCKLIG

1 timme, 7 minuter och 49 sekunder    jag hade räknat med en tid runt 1 timme och 25 minuter

Väntade in övriga tjejligan, tog det obligatoriska gruppfotot   

Traskade till bilen och poppade upp det ÄNNU MER obligatoriska bubblet

Duschade, bytte om och hoppade in i bilen igen....MOT NÄRMASTE MC DONALDS

åååååå fy fan va gött det var med mat och med KAFFE   

Hemresan gick bra, nöjda, trötta och glada, men det kändes som att det var mycket längre hem än det var dit och träsmaken i röven var ett faktum   

Vid 22 tiden var vi så hemma igen och jag kan säga att det tog inte många minuter från att jag kröp ner under täcket innan John Blund kom skuttande med en näve koma grus.

Nu är det full fart fram mot februari 2015 och tjejvasan....sen är tjejklassikern gjord och the crazy frog dance tar fart vid målgången   

aaaaaa cant WAIT   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mitt liv är i ett tillfälligt stand still och det driver mig lite lätt till vansinne   I början av december kommer första intagningssvaren från mina sökta kurserna och utbildningarna.....fram tills dess kan jag inte göra ett skit mer än att just...

Imorrn är det dags för Lidingötjejlopp och etapp 3 av 4 i tjejklassikern :) Laddat upp med sovmorgon, långpromenad i skogen och ett välbehövligt yinyoga pass. Nu är väskan packad, morgonens mat förbered och jag sitter i soffan med mitt älskade ...

Att följa sin magkänsla när man ska ta beslut är inte alltid det lättaste och heller inte alltid det mest självklara, oftast dras man mellan *det man vill göra *det andra försväntar sig att man ska göra samt *det som anses vara det rätta besl...

Idag är var ingen vanlig dag för idag var det lilla Julius dopdag ...

Väckarklockan har ringt kl 05:00 både igår och idag, igår hade jag en spännande dag med mycket information som gav mig en del att tänka på och ta ställning till....gårdagen is still a work in progress så att säga :) Idag drog jag till ArenaBadet i...