nu är det över, Tjejvättern 2014 och etapp 1 av 4 i tjejklassikern - CHECK   

Men som sagt....vilken PÄRS....är så glad att jag har fått en mängd av envishet i mitt DNA och att quiting is not an option....EVER..

För med en mountainbike på landsväg omringad av hybrider, bockastyrade tävlingscyklar och hederliga damcyklar med och utan korg så var detta ingen walk in the park, låååååångt därifrån, i 10 mil så slet jag från början till slut, men kul hade jag.

Klockan ringde klockan 5 och vid halv sju så lämnade de 2 bilarna från Tibro, vi hade räknat med köer och mycket folk så vi ville vara ute i god tid....och mycket folk var det men köer...nope...så vi hade verkligen gott om tid...men hellre det än att behöva stressa   

Vi strosade runt inne på expot och kollade på kläder, cyklar och energitillskott en stund, åt lite och hade lite peptalk......jag kände mig laddad och taggad men lugn

One eyed HannaBanana on Tour

En timme innan start blev himlen svart.....det började mullra och sen brakade det loss....regndroppar stora som pingisbollar....så det var bara att hoppa i regnponchon, skydda gelsadeln och frysa....fy fan va kallt det blev.

Det regnade ända fram till ca 10 minuter innan vår starttid, 10:38, då det blev uppehåll och solen började försiktigt titta fram, men fortfarande med kyla i luften.

TJEJVÄTTERN

100 km lång bana som börjar söder ut från Motala, via Vadstena och Omberg innan den vänder tillbaka över slätten via Rök och Skänninge med målgång i Motala.

Banan är vacker, varierad och lagom utmanande, alla kan köra den

Jag bestämde mig väldigt tidigt under min cykelträning att eftersom jag inte kommer att kunna ta mig runt på "rekordtid" och inte heller ens kunna hålla jämn takt med mina övriga lagmedlemmar så skulle jag njuta och ha riktigt kul.

Första 3 milen var ruggigt tråkiga.......landsvägskörning är såååååå tråkigt...speciellt när man blir omkörd av alla....typ....  övriga 4 deltagare i Team Vaselin sa meep meep wrooooom och försvann medans jag och Billie trampade på ....förutom att det var tråkigt så gick första etappen bra, vinkade åt mina föräldrar som stod i Vadstena och hejjade på, efter Vadstena så hamnade jag med en grupp 20 åriga tjejer som diskuterade utgångsställen att gå på efter loppet.....WTF   var man så pigg i den åldern ??!!

Efter ca 2 mil var det dags för en energibar...och hur kunde jag veta att jag behövde det just då, jo för att då passerade vi en stor åker och jag blev helst fascinerad över hur många svanar det fanns på den åkern......det var inga svanar....det var vita plastsäckar = dags att fylla på med energi

Depåstopp 1 var efter 31 km i Borghamn, här åkte jackan av för nu hade solen tittat fram på allvar...depåstoppen var det roligaste på hela tjejvättern, stämningen, människorna och saltgurkan   

Inga sura miner, alla pratade med alla, jag träffade här en dam i 80 års åldern som typ hade kört en miljon tjejvättrar och när hon såg mig och Bille så utbrast hon

- Men kära barn....det där kan inte vara roligt   

Jag svarade att 

- Nä varför göra det enkelt för sig när man kan göra det svårt

Sen pratade vi en bra stund över våra koppar kaffe och hon berättade om sin nyinköpta Cresent, störtskön dam och jag hoppas att jag har 30% av hennes livsglädje när jag kommer upp i den åldern.

Stannade i samtliga depåstopp i minst 20 minuter, åt, drack, fyllde på vatten, blandade energidryck, kissade och stretchade...kände redan efter 2 mil att min höger höft skulle ställa till med jävelskap idag....och det gjorde den...men bara med jävelskap och då är det hanterbart..

Efter stopp nummer 1 kommer den omtalade väggen "mördarbacken" i Omberg, och ja den gör skäl för sitt namn, men jag lyckades cykla 70% av backen iallafall och promenerade emellanåt, strax innan toppen var nådd så kom jag ikapp två damer som också gick...och sjöng...så jag ville ju inte vara sämre jag heller utan klämde i jag också...så sista biten upp sjöng vi högljutt.....NU ÄR DET SOMMAR NU ÄR DET SOL, NU ÄR DET KOSKIT I HAGEN, DÄR LIGGER KÄRRINGEN MED ÖPPEN KJOL OCH 40 BERS UTI MAGEN...en version jag tidigare aldrig hört och som roade mig lite skrämmande mycket   

Slitet upp för mördarbacken var SÅ värt det när man kom upp på toppen......VILKEN UTSIKT   

Bestämde mig där och då att hit kommer jag åka igen och ta en lång vandringstur med min kamera...

Jag njöt av utsikten samtidigt som jag försökte att inte köra in i någon annan och att hålla mig på cykelbanan....och sen kom nedförsbackarna...mmmmmmmm KÄRLEK till nedförsbackar.....backen gick igenom en bokskog så maffig att lilla jag kände mig som en lilleputt i jättarnas land.....bestämde mig där och då att jag MÅSTE åka hit igen...

Depåstopp 2 var efter 53 km i Rök, halva rundan gjord och det kändes verkligen på stämningen.

Pratade med glada kvinnor från England och träffade en spanjorska som gjorde sitt första cykellopp någonsin i Sverige.

När jag var klar och svängde ut på landvägen igen så tjoade funktionärerna till oss

- KÄMPA på nu...bara 2 mil till nästa depåstopp...

GUUUUD bara ca 2,5 mil kvar till nästa depåstopp och sen är man ju nästan i mål   

Denna etappen var den som var mest lätt trampad för min del, alla som lämnat sina hus och satt och fikade längs vägen och hejjade på, här satt det även skyltar med peppande ord och roliga historier.....typ som

CYKLIST INBLANDAD I VILTOLYCKA

KROCKADE MED VÄGREN

höhöhöhöhöhöhöhöhhhööö   

Passerade även en bensinmack där dom spelade Queens Bicycle race på HÖG volym   

Sista depåstoppet var efter 75 km i Skänninge, medeltidstaden 

Fortfarande glad stämning men nu började folk bli riktigt trötta, kön till massagen var lång och folk låg i gräset och stretchade ut sina onda rumpor, ben och ryggar.

Jag var också trött....väldigt trött...mina föräldrar hade tydligen också befunnit sig i Skänninge för att hejja lite men gett upp....dom orkade inte vänta på mig och mitt söndagscyklande.....hahahahahaha   

Här gjorde jag dock ett GIGANTISKT misstag.....jag gick helt crazy i uppladdningen och åt och drack ALLDELES för mycket......  

När jag klev på cykeln igen så kluckade det i min mage så jag höll på att bli åksjuk och vid varje tramptag kändes det som att jag skulle spy...tog 1 mil innan den lugnade sig något....och sen kom den jobbigaste sista milen......fy FAN vad jag var slut här   underbara människor som åkte förbi mig skrek hejjarop och peppade mig medans jag mellan mina flåsande andetag lyckades få fram tack snälla.....

En tjej som var lika slut som jag kom upp bredvid mig och hon var sååååå nära gråten....jag kände mig inte gråtig men däremot jävligt envis att SÅ FAN HELLER ATT JAG TÄNKER LÄGGA AV NU...om jag så ska gå in i mål....

En av den här tjejens kompisar stod och väntade på henne lite längre fram och lät henne hålla i hennes arm medans hon cyklade på och peppade tjejen att -ge inte upp nu...gråt hur mycket du vill och håll i mig så länge du behöver men jag tänker inte låta dig ge upp......okej då började jag nästan gråta lite...såååååå fint gjort   

När det var 5 km var började det kännas som att en sträckning tänkte hoppa in i min högra vad.....svor lite tyst att det ger du själva fan i sträckningshelvete....not an option...fick lite tourettes under dom sista km....några väl valda svordomar tittade fram....det var kuperat och det var motvind och jag var trött, illamående och hade ont i röven.....vid en av uppförsbackarna fick jag ett gäng med damer att gapskratta när jag lite högt svor

- Och sen NÄR ligger Motala på toppen av ett BERG....

3 km kvar, slut som människa, blir omkörd av Asta 95år på klassisk monarkcykel med picknickkorg, ryggsäck och hela tjottaballongen.....KOM IGEN utbrister hon alldeles för glatt och piggt....NU ÄR VI SNART I MÅL....och sen...meep meep wroooom.....

Den sista kilometern är den längsta kilometeren som någonsin uppfunnits........true story.....höll på att få kedjeavhopp och sträckan in i mål kändes som ett vaccum....

Fick min medalj och kände mig sååååååå sjukt nöjd med mig själv         

JAG GJORDE DET, inte under några omständigheter på rekordtid men en jävligt bra tid med tanke på omständigheterna...5 timmar och 47 minuter

Mötte upp resterande av Team Vaselin som satt och åt mat och drack öl som det bjöds på efter loppet....mat var det sista jag kunde tänka på....så det bidde inget sånt för mig....åt några jordgubbar som mina föräldrar hade med sig, men min mage var så svullen att den var i princip sprickfärdig...tänkte peka på den och skrika...wohooo 10 mil i 8:e månaden är fan inte dåligt gjort....men jag orkade fan inte..

Mousserande poppades och det glaset kan ha varit det godaste glas mousserande jag druckit och var precis det jag behövde.

Packade in oss i bilar och for hemåt mot Tibro och Hjo igen, mycket nöjda med oss själva och dagen   

Kvällen spenderade jag så här

och jag somnade fnittrig och utmattad   

Vaknade pigg som en mört vid 7 tiden och mådde otroligt bra, lite stel i vaderna samt förmodligen en liten blödning i höger knäveck men nu hade matlusten kommit tillbaka, magen som fortfarande är lite irriterad på mig för den mängd energidryck, kaffe, bars och gels som jag tryckte i mig igår så krävde den idag yoghurt och rostade mackor med marmelad....så det var bara att gå till ICA och handla.

Resten av dagen kommer bli väldigt stillsam och låta kroppen återhämta sig och hjärnan att smälta alla intryck från den roliga men jobbiga gårdagen

Jag gör garanterat om det....men med andra däck    

TACK Team Vaselin   

Jenny

Titti

Jane

Jessica

Full fart framåt och mot VANSBRO om en månad   

KRAM